Den här sidan använder cookies. Mer info här. Genom att fortsätta använda vår webbplats accepterar du våra cookies. OK!

Diakonins månad...

... är ett samarbete mellan Svenska kyrkan, Evangeliska frikyrkan, Frälsningsarmén, Equmeniakyrkan, Hela Människan, Caritas, Pingströrelsen, Svenska Alliansmissionen och Sveriges kristna råd. Varje år i september sätter man fokus på diakoni och satsningen kallas naturligt nog Diakonins månad.


Äldres psykiska hälsa

2018 är temat under Diakonins månad "Äldres psykiska ohälsa". För att belysa detta har Två av församlingens diakoner, Elin Kjell och Catrine Lundberg satte sig ner för att samtala lite med Emma Bejer och Eva-Marie Forsberg för att belysa hur arbetet med de äldres psykiska hälsa fungerar.

Emma arbetar på Ljungen i Råda som distriktsköterska och har specialiserat sig för vård mot äldre. Här har hon arbetet i lite drygt ett år, och dessförinnan var hon en del av psykiatrin i Falköping, även där med inriktning mot äldre patienter. 
Eva-Marie är enhetschef för en av tre enheter på Östhaga demenscentrum. På Östhaga finns permanent boende, men här erbjuds även dagvård
till dem som ännu inte anses behöva komma in på ett boende. Åldrandet är komplext. Vissa förlikar sig med att bli äldre och allt vad det innebär. Andra har svårt att finna någon riktning när man ser livet i backspegeln. För många resulterar detta i någon form av livskris där man förlorar sig själv. Som nämndes inledningsvis är inte ohälsa någon naturlig del av åldrandet, och självklart är de flesta nöjda med både den vård de får, och i sin livssituation. Men samtidig kan man inte blunda för statistiken. Enligt Äldrecentrum i Stockholm har psykisk ohälsa bland äldre personer över 77 år ökat med 68% mellan åren 1992 och 2012. Av gruppen över 80 år lider 30% av depression, av dessa är flest kvinnor.**

Men vad är det då som tynger de äldre? Enlig Emma och Elin är det ensamhet, en ansträngd ekonomi och förändrad livssituation som mest frekvent kommer upp som anledningar till nedstämdhet. Ensamheten förekommer både hos de som bor hemma och hos de som bor tillsammans med andra på någon form av boende.

- En del säger att de känner sig ensamma även om de till synes har ett stort socialt umgänge och en stor familj. Hur bemöter man det?,
säger Emma. Kanske är det samtalsterapi som skulle hjälpa, och i många fall behöver man bara ta sig tiden att lyssna.

Hon fortsätter ” Den äldre populationen ökar och vi blir äldre och äldre. Det är främst de allra äldsta som jag upplever känner sig mest ensamma."

- I våra Leva-vidare-grupper, möter jag många, framför allt damer, som känner sig väldigt ensamma efter att deras makar gått bort. Inte sällan har de vårdat maken i hemmet en längre tid och slitit, men samtidigt funnit en identitet i detta. När sedan maken går bort lämnas ett stort tomrum och de befinner sig i en ny livssituation, säger Catrine.

Dagtid erbjuds det många aktiviteter för de boende, och kommunens brukarundersökning visar att många äldre är nöjda och upplever att de får bra stöd och hjälp från kommunen. Gemensamma aktiviteter är dock inte för alla. Vissa orkar inte delta och en del förmår helt enkelt inte att lämna rummet.

- Ändå märker vi som arbetar att de har ett stort behov av socialt utbyte, då vi knappt får lämna dem efter ett besök, säger Emma.

De flesta av oss anförtror oss endast till våra allra närmaste vänner. Många äldre har förlorat sina närmaste och den personal som finns på boenden eller inom hemtjänsten kan inte alltid ta sig tiden att bygga den nära relation som krävs för att få det utbytet. Personalbristen och arbetsmiljön inom sjukvården
gör att det dessutom ofta byts ut personal. 

Tillsammans med ideella medarbetare i församlingen gör Elin regelbundna besök på äldreboendet Solhaga. Där har de fått en fin kontakt med de boende, men oftast är det samma personer som återkommer. Det svåra är att fånga upp dem som inte själva kontaktar sjukvården, eller kyrkan, och inte heller tar sig ut till någon av de mötesplatser som erbjuds i kommunen. Diakonerna gör ibland hembesök, men det kräver mycket resurser.

- Kommunen har jobbat jättebra med att skapa mötesplatser för de äldre, men det räcker tyvärr inte för att nå alla som behöver det. Ibland blir jag kontaktad av sjuksköterskor, ofta inom hemtjänsten, som ser att det finns behov av samtal, säger Elin.

På Östhaga finns också en del som inte deltar i de aktiviteter som erbjuds. Enlig Eva-Marie är ambitionen att i möjligaste mån ge dem egen tid i stället. Det kan t.ex. vara att måla naglarna, rulla håret eller ta en promenad. Det viktiga är att de själva får styra vad de vill delta i. För att bättre förstå individens
behov skrivs en så kallad ”Livsberättelse”. 

- Varje enskild boende får en tilldelad kontaktperson, som initialt håller i ett ankomstsamtal med de anhöriga. Här får de svara på uppemot 100 frågor som vi kan vara behjälpta av i bemötandet av den som är i behov av vård. Det kan till exempel vara; vilken är deras favoriträtt, vad de tycker om att göra på fritiden eller om de har gått igenom trauman som har påverka dem. Saker som en dement inte längre kan svara på om sig själva. För dementa är bemötandet de allra viktigaset, säger Eva-Marie.

På Östhaga arbetar 3 personal med 10 boende. Varje kontaktperson har 1-2 personer som de har extra ansvar för. Det krävs en lugn och fridfull atmosfär för att de boende skall känna sig trygga. Är det någon som brusar upp kan de lätt påverka övriga på avdelningen. För personal som arbetar med demenssjuka inom Lidköpings kommun krävs en 100-poängsutbildning i ämnet för att kunna hantera de dementa på bästa sätt.

- När man arbetar med dementa är det nödvändigt att utgå ifrån deras behov. Som chef måste man se en helhet och kunna prioritera, men samtidigt våga tala om vad som är tillåtet, och låta de boende hålla i taktpinnen, säger Eva-Marie.

För att kunna göra det krävs ett flexibelt förhållningssätt. Frukosten kanske inte måste vara uppäten kl. 09.30. Kanske vill Maja hellre äta senare. Då kan hon få ta sin frukost på rummet i stället, för det mår hon bättre av än att jäktas för att hinna upp för att de andra äter. Enligt Eva-Marie är detta en ledningsfråga. Hur man på bästa sätt tar sig an varje enskild individ, på deras villkor, så att det blir så lugnt och fridfullt som möjligt för alla! 
På demenscentrumet arbetar de anställda tätt tillsammans och har stort stöd i varandra där de kan få hjälp och råd inför olika situationer. Likadant är det på Ljungen, men inom hemtjänsten ser det inte likadant ut. Där arbetar man oftast ensam, och har en gedigen checklista på vad som skall utföras under
ett hembesök.

- Inom hemtjänsten är man väldigt inriktad på de praktiska bitarna. Man ska handla, och städa och tvätta osv. men det läggs mindre tid på att faktiskt bara ta sig tiden att sitta ner och samtala och lyssna till de äldre. Dessutom är de flesta så stressade vid sina besök, då de kanske har 10 st. kvar att hinna med att besöka samma dag. Jag tror de flesta önskar att de skulle kunna göra mer, säger Emma. 

Emma anser att det även under utbildingen läggs för mycket tid på hur man ska genomföra arbetet rent praktiskt. Med en bakgrund inom psykiatrin känner hon sig bättre rustad än många andra som inte har någon erfarenhet av människor som mår psykiskt dåligt. Personalen skulle behöva mer stöd
och handledning för att bättre kunna hantera det dem får uppleva under sina arbetspass. 

- I vissa fall ligger det någon form av psykisk ohälsa i form av en diagnos, som inte blivit utredd i botten. Man gjorde helt enkelt inte det i samma utsträckning förr. Det kan vara en ganska tuff arbetsmiljö om man inte är tillräckligt förberedd på vad man kan tänkas möta, säger Emma.

Det är inte bara jobbigt för hemtjänstpersonalen. Det innebär även att en hel del äldre inte får rätt hjälp utifrån de behov de har. Emma skulle gärna vilja se ett ändrat fokus inom sjukvården. Kunskapsnivån skulle behöva höjas när det gäller hur man jobbar med människors mentala hälsa. 

- Man behöver se det andra också, säger Elin, inte bara de praktiska sakerna. Många av de samtal jag har landar i existentiella frågeställningar. 

- Ja, döden är en sådan sak som fler borde få en möjlighet att samtala om anser Emma. Att få prata om de rädslor och funderingar man har inför livets slutskede. Men det är inte lätt att närma sig ett sådant samtalsämne.

Kyrkan arbetar på ett annat sätt, och här är den personliga relationen i fokus, men så har kyrkan också ett helt annat uppdrag än t.ex. hemtjänsten. Kan vi komplettera varandra?

- Ja, definitivt, tror Emma. Det skulle finnas stora samordningsvinster om vi bara kände till varandra och vad vi kan bidra med. 

Eva-Marie håller med. ”Här kan kyrkan definitivt göra en insats som komplement till vår egen personal. Enskilda samtal om existentiella frågor är efterfrågat hos många, och här har de anställda inom vården varken rätt erfarenhet eller kunskaper för att ta sig an det på ett bra sätt.”

Tack Emma, Eva-Marie, Elin och Catrine för samtalen.

//AnnaKarin Lagerlöf

 


Ta del av artiklar, intervjuder och annan nyttig information under temat
"Äldres psykiska ohälsa" via denna länk!